Sista dagen i Tyskland.
Sitter och skakar och mür illa, och vet inte vart jag ska ta vägen.
Allting snurrar, ska nog lägga mig ner efter det här.

Igür var en av de värsta dagarna pü länge,
men det är skönt att ha det över!
Idag ska jag försöka "finjustera" packningen,
och ikväll vid 21 ungefär sü kör Jenny mig till flygplatsen.
Hoppas alla hüller tummarna för att det inte blir övervikt..
Isüfall bryter jag nog ihop :(
Efter det blir det Johanna och snacka skit, inte träffat henne pü hur länge somhelst!

06.50 gür flyget hem, 08.50 ska vi landa.
Och sedan ska jag förhoppningsvis hinna med tüget hem,
och vara framme 11.20!
Ber till gudarna att min kropp skärper sig snart,
sü att mitt psyke hänger pü :P

Positivt inlägg?
Nja, men det är iallafall ärligt.
Nu ska jag totaldäcka innan jag ska
- till posten
- köpa mjölk
- städa mitt rum
- fixa tvätten
- bädda rent
- justera packningen
- sminka mig-
- ta pü mig massa extrakläder
osv osv

Nästa güng jag skriver sü tänkte jag vara pü svensk mark!

Självklart har det inte gått att undgå frågor och åsikter om att jag åker hem från Tyskland
efter att inte ens ha stannat halva tiden.
Jag ångrar inte det minsta att jag åkte hit, och ångrar heller inte att jag flyttar hem!
Det är jätteskönt att jag tog den här chansen, för jag är rätt säker på att om jag väntat skulle jag aldrig ha åkt iväg som au pair.
Tack vare detta så vet jag precis vad jag vill,
och även om det känns ovant att längta efter saker som jag aldrig trodde att jag skulle göra,
så är det för första gången på länge som jag inte velar och funderar.
Hem ska jag.

Det jobbiga är att inte veta vad som väntar i Sverige -
(jobb, när har jag råd med körkort, hur ska jag ha råd med något överhuvudtaget?)
men det löser sig på ett eller annat sätt.
Dock hellre tidigare än senare.

Om någon skulle ha kommit fram till mig, tidigt i våras, och sagt
att jag kommer flytta till en främmande familj i augusti för att jobba som au pair,
i Tyskland av alla länder, och sedan rymma hem till Sverige för att kära ner mig i Micke,
så skulle jag nog ha garvat och gått därifrån.
Det är det som är det fina och spännande med livet, man vet aldrig vem man träffar imorgon,
och vilken väg det leder en in på!

Sista tiden här kommer jag inte bara sitta och nöta om att jag vill hem,
jag tänkte ta tillvara på det så gott jag kan :)
I lördags var jag på bio med Mia,
och eftersom julen snart är här så tänkte jag gå på julmarknad i helgen med henne.
Tror nog att den är lite större än den i Avesta ;P

So this is how the story went
I met someone by accident
That blew me away

Someone comes along
and changes the game completely
<3

Jag kan numera basta, OCH njuta av det.
Sü jäkla nice här!
Finns fyra olika ställen man kan basta pü, sü har sprungit skyttetrafik mellan dem,
duschat kallt, gnuggat mig med iskuber och doppat mig i en pool där det är vatten frün havet alldeles utanför.
12 grader, hääärligt kallt!
Men första güngen jag skulle basta höll jag pü att fü en hjärtinfarkt.

Knatar in i duschen, och där stür 5 karlar, alldeles nakna.
Kunde inte vända mig om och springa ut, sü jag bet ihop och klev in i duschen.
Det visar sig att pü bastuvüningen sü für man bara ha en handduk runt sig i princip,
och i bastun müste man fläka ut sig.
Handduk är bara ett underlag.

Pryd som jag är sü var det jobbigt som fan,
men nu bryr jag mig icke.
Ingen här som jag kommer att träffa pü igen sü :)
Annars händer det inte sü mycket här.
Det är en jättemysig stad och sü, men vädret är jag lite ovan med.
Eftersom det är precis vid havet sü blüser det orkan.
ELLER JO,
jag var pü ett gruppträningspass häromdagen, med Jenny (värdmamman).
Sü nu har jag gjort det ocksü.
Body Combat heter det.
Var lite svürt att hänga med när man inte förstod sü mycket av det han sa,
men det gick bra! :)

Ikväll ska jag passa barnen, för föräldrarna ska basta lite tillsammans.
Imorgon vet jag inte riktigt vad vi ska hitta pü, skulle vara nice att ta en tur till fyrtornet kanske,
inte sü ofta man ser südana!

Nu har jag 48 min kvar att nörda,
ska ta vara pü dem!

Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv.
Den här veckan har varit så otroligt jobbig för mig..
Måste skriva av mig.

De är snälla emot mig här, men på något vis så stör jag mig så otroligt mycket.
Alla småsaker har gjort mig så sjukt less.
Jag vet inte om det är höstdepression, hemlängtan
eller att jag bara känner att Tyskland suger musten ur mig..
Går runt med en klump i halsen hela tiden.

När vet man vart gränsen går,
hur länge man ska bita ihop, och se om det blir bättre?
Vart går gränsen för att veta när man stått ut så det räcker,
och det är dags att slänga in handduken och åka hem..

Det jävliga är att jag hade inte förväntat mig det här. Alls.
Visste att jag skulle sakna Sverige en del, men kom igen..
Det här är urlöjligt.

Vet inte om det är bra eller dåligt att jag inte har något göra där hemma.
Vet att jag inte kommer få jobb så snabbt,
och jag kan inte hoppa på någon studie.
Det enda jag skulle kunna göra hemma är att sitta och stirra i väggen,
kalla mig för arbetssökande och vara luspank.
Här har jag så sjukt många chanser -
jag bor mitt i europa, har redan träffat flera godingar, och vet att det finns fler.
Jag har fått tyskakurser betalda, jag utvecklas och testas dagligen,
och får mycket att fundera på som gäller min egna framtid.

Jag vet inte hur många veckor jag ska ge det.
Jag vet inte om jag ska berätta det här för familjen,
och vet framförallt inte vad jag skulle säga till dem.
Önskar att jag kunde återgå till att ha det som förut,
och känna att jag har det bästa av två världar.

Jag kommer ge det lite tid, och känna efter hur det känns.
Förhoppningsvis släpper den här skiten.
Förhoppningsvis slutar jag gnälla på detta i-landsproblem,
och inser att jag har det sjukt bra här.
Jag vet att jag inte skulle vara nöjd med mig själv om jag inte klarade av det här.
Hur svårt kan det vara?

I hope you get here soon.

Tillbaka i Tyskland igen, efter att ha varit i Sverige sedan i onsdags.
Fifan, mina kära vänner, vad jag hade det bra!
Önskar att jag hade mer tid med mina godingar,
men tiden kommer gå fort.
23 december jobbar jag emot nu!

Jag förstod inte riktigt vad som hänt, förrän jag satte mig på planet och vi skulle lyfta.
På något vis så har de två senaste månaderna i Tyskland blivit till ludd,
och under dagarna i Sverige så förstod jag inte riktigt att jag faktiskt var hemma.
Allt har varit så overkligt, och just då så insåg jag vad jag pysslade med.

Här sitter jag nu och förstår att jag faaaktiskt har flyttat till ett annat land.
Jag bor visst inte i utkanten av Stockholm, trots att det känns så när jag går på gatorna i Dusseldorf.
Jag är många, många mil ifrån min älskade familj och underbara vänner,
och nu har jag snubblat över en pojk också.

I lilla, lilla Vikmanshyttan finns han.
Om ni bara visste hur glad jag är över att jag hittat honom,
tror inte han förstår själv hur go jag tycker att han är.
Karljävel och strula till det för mig.

Godingar, ni vet vilka ni är,
ni är riktigt, riktigt bra -
och jag saknar er! <3

In This Moment - The Last Cowboy.
Myskalas!
Nu ska jag göra mitt jobb, och ta tag i städningen, tvätten, fixa LCHF-pannkakor och kl 15 hämtar jag barnen.
Tänker på er, framförallt dig.
Puss på er alla.

Wow. Jag och bloggandet funkar inte alls ihop.
Allt annat klarar jag!

Detta har hunnit hända;
-Jag har börjat med LCHF. Min mage älskar mig. Lite vatten har försvunnit.
Är ute ibland och joggar lite i motionsspåret. Inga synliga ändringar än så länge dock.
Hållt på med detta i två veckor.
- Jag åker tåg/spårvagn etc bättre än i Sverige.
Hemma blev jag kissnödig av tanken att behöva byta buss i Hedemora, för att åka från Avesta till Borlänge.
Pendlartjejen, helt klart.
- Tillsammans med detta så vågar jag mer nu.
Om man tycker att det inte är modigt nog att åka till ett främmande land för att bo hos främlingar i ett år så..
Jag vågar försöka nya saker, som t.ex..
- Intensivkurs i tyska. Anledningen till att jag pendlat.
I en hel månad så gick jag den, varje vardag 4h/dag. Jag missade 10 h,
och på provet så var jag först klar av alla.
Blev inslängd i en klass med 12 nya människor, ifrån alla möjliga länder.
Blev jag godkänd i kursen?
Ohja.
- Bokat minisemester i Sverige.
6;e till 10;e oktober så är jag hemma.
- Blind dates med andra au pair-tjejer.
Check. Check.
L ifrån Mexico var sjuk i huvudet, det gick inte alls.
C från Frankrike har jag ingen kontakt med.
- Johanna. Hon är min tacokvinna helt enkelt. Hon jobbar också som au pair. Myskvällar med henne, tre helger i rad!
Genomgo göteborska.
- Ska snart träffa en fröken ifrån Finland! Hon är också au pair :)
- Mr. M. Håhå, ingen idé att ens försöka beskriva detta :)
- Gina Tricot öppnar snart här! Sjukt kul. Man åker ifrån Sverige, flyttar till Tyskland, och så visar det sig att det är ungefär som Stockholm, haha.


Allting går bra för mig, gott folk.
Helt sjukt vad fort det går!
Snart åker jag hem på min lilla minisemester, sedan tillbaka och fortsätta med mina tacomyskvällar.
Jag ska försöka börja prata mer tyska, och kommer troligtvis gå en fortsättningskurs om ett tag.
Framtillsdess, så kommer det se ut såhär;

07.00 - Upp och hjälpa till vid frukosten,
eventuellt hjälpa till att borsta barnens tänder osv.
Jenny eller Carsten tar barnen till dagis.
"Fritt" fram till kl 15.00, hämtar barnen på dagis då.
Hem, underhålla dem, och sedan förbereda inför middag kl 18.00.

Varje måndag och torsdag (eller tisdag och fredag)
så städar jag hela huset.
Har även hand om att hänga tvätt, vika tvätt, stryka Jennys jobbarkläder, lägga in de rena kläderna i garderoben, har hand om diskmaskinen, damma tvmöbler, vattna blommor, en del blöjbyten, slänga sopor ibland, städa undan i vardagsrum, kök och barnens rum.
Nu när jag börjat med LCHF så bakar jag en del också, och gör även mat åt hela familjen.

Nu är jag helt slut i skallen! Haha.
Jag har det väldigt bra här iallafall, så oroa er inte :)
Tills nästa uppdatering; Ta hand om er!

Jag har det mycket, mycket bra! Har fullt upp här, kära vänner och familj, ber om ursäkt för att det inte kommit någon update! Blir nog lite mer när saker och ting "lugnat" sig och jag har rutinerna inne.
Just nu är i princip allt nytt och spännande :)

Idag har jag varit här i en vecka. Helt tokigt hur mycket det har pendlat.
Ena stunden har jag känt att allt var top of the top, och så rasade allt ner och jag blev lite lätt deprimerad.
Nu hoppas jag att jag hittat lite mer balans, just nu känns allt bra iallafall :)

Igår träffade jag en annan familj som har en au pair ifrån Mexico, L och jag talade engelska och det blev lite knas, haha.
Tänka på svenska, försöka förstå vad de andra säger på tyska och sedan prata engelska med henne,
men det gick, helt klart!
Få se om vi försöker hitta på något trevligt här framöver, var skönt att få prata av sig lite iallafall.
Det är riktigt svårt att förklara för er andra hur det är, för ni sitter inte i samma båt som mig längre.
Nu har jag inte problem med karlar som strular till det, eller vänner som sviker -
nu kretsar livet kring barn, måltider, dagis, klädval, tvätt, städ, komma till ro med familjen, få in rutiner och inse att jag faktiskt ska lära mig hitta i ett helt nytt land.

Idag var vi inne i Dusseldorf i Gamla stan. Var helt underbart! Synd att det inte var bättre väder, men längtar till den dagen då jag själv kan glassa runt där, träffa nya människor och äta och dricka gott :)
Påminde väldigt mycket om Stockholm, och vid en bar så luktade det _precis_ som Trapper.
Håhå, lite myskänsla faktiskt, haha :)

Jenny och jag satt och prata lite när vi lunchade i Gamla stan, och hon sa att hon är glad över att allting funkar så bra! Om ni bara visste hur mycket det värmde. Den lilla osäkerhet som fanns kvar försvann, och jag sa att jag tyckte likaså. Helt otroligt att så främmande människor, kan klicka så fort och få livet att fungera tillsammans :)

Jag tänkte fortsätta med mitt Sex and the city-maraton (lånat av Jenny, underbarrrt!) och ta en dusch.
Imorgon ska jag ta tåget själv och leta mig till ett ställe där jag ska göra ett test i tyska för att se om jag ska börja på t.ex nybörjarnivå på intensivkursen.
Återkommer när jag har något speciellt att berätta, hoppas att ni alla har det bra!

Upp och ner, hela tiden.
Ena stunden tvivlar jag inte alls på ett år i Tyskland, utan känner mig hur peppad som helst,
och ibland vill jag krypa hem.

Jag saknar så många, så mycket :(
Innerst inne så vet jag att det är mycket som kommer vara svårt
och att jag kommer ta mig igenom allt.
Det är inget som helst "fel" på familjen - de är jättetrevliga och jag är lyckligt lottad som hamnat hos så fina människor, men just nu så tär saknaden på mig!

Håhå, dags att sluta gnälla kanske?
Hemma skulle jag självklart ha mina nära&kära hos mig,
men jag kan inte bara sitta och se på när andra lever livet.
Vet att det här kommer gynna mig,
så får försöka ta tag i utmaningarna lite bättre :)

På torsdag så blir det troligtvis bio (på engelska som tur är, redan trött på dubbad tv, haha),
och på lördag ska jag träffa en tjej ifrån Mexico som också är au pair.
Imorgon ska vi cykla in till Kaarst och äta lunch, så ska jag försöka våga mig in i en affär också.
Lär handla lite smågrejer som jag behöver.
Vore inte så dumt att lära sig cykla själv heller, samma att hitta till dagis.
Snart ligger det ansvaret på mig!

Kanske skulle ta mig en dusch ikväll också,
och sedan se på lite avsnitt på internet :)

(Lova mig att inte oroa er, jag har det hur bra somhelst. Fjollfasoner jag håller på med bara!)

Hej allihopa!
Ha överseende med mitt stavande, inte alls van vid ett tyskt tangentbord, haha.

JAG ÄR FRAMME!
Världens bästa Henrik körde mig, och min mama till Arlanda 6 imorse -
och Sebastian och Anton fick skjuts även dem :)
Mamma och Henrik var med hela vägen och hjälpte mig, vilka änglar.

Igar sa var det logfest i Alsbo, sa jag drog dit med mina flickor.
Blev kramkalas, drack lite och kom hem runt halv tre pa natten.
Inte det smartaste jag gjort men, yeye.
Klev upp 5 pa morgonen, och sa bar det av till Arlanda strax efter det.

Allting gick jättebra, var inte ens nervös när det var dags för det lilla, lilla planet att lyfta -
det var sa jaaakla roligt!
Vill flyga snart igen, haha :)
2 h tog det, kom fram till Tyskland och följde efter alla de tyska scouterna(?) som även de var med pa planet,
hämtade resväskan och sa var det dags att träffa Jenny, Carsten, Max och Nelly.
De är helt underbara.
Trodde jag skulle vara jattenervös, men det kändes som att träffa vänner man inte sett pa lange, haha.

De bjöd mig pa mat pa ett jättemysigt ställe, sa kika vi lite när barnen mata änderna samtidigt som de at glass.
Har fatt se en liten bit av Kaarst nu iallafall, och det är sa kul att se nagot annat än Avesta.
De bor i ett jättefräscht radhus, Max har visat mig runt och förklarat det mesta, haha.. Sa söt sa!

Just nu sa sitter jag pa mitt rum och försöker komma i ordning.
Fastnade saklart har för att kunna blogga och lata er fa veta att jag har det jattebra.
Som det kanns nu, sa ar det har bland det basta jag bestämt mig för!
Fifan, jag längtar t.o.m efter att fa plugga tyska!

Nu ska jag fa upp lite mer klader ur resväskan, ta pa mig ett par mjukisbyxor och umgas lite mer med de andra.
Jag hör av mig igen sa fort jag kan!
Tyvärr verkar det inte bli nagra bilder (finns ingen möjlighet att använda usb)
men jag far försöka beskriva sa gott jag kan ända.

Hoppas ni har det underbart, tänker pa er alla.

Finaste flickorna bjöd mig på käk igår på Burning,
supergod mat och jag kan inte tänka mig ett bättre sällskap!

Det som är riktigt tråkigt, men ändå nyttigt,
är att jag nu inser att jag pysslat om en hel del falska vänner under åren.
Oh well.


Uppskattar mina godingar ännu mer pga detta - tror dock inte jag har bevisat det så bra.
Suttit fast i ett tunnelseende och tusentals tankar har snurrat runt,
men jag älskar er alla.
Familj & vänner;
Tack för att ni finns och stöttar mig, peppar mig när jag tvekar och kramar mig när jag är ledsen.
Min mami förtjänar en gigantisk medalj som stått ut med mig och mitt humör, haha <3

Mycket snart lär jag börja ta tag i packningen,
vore inte dumt om jag slängde bort en hel del saker heller -
skönt att slippa ha massa klotter när jag väl flyttar hem :)

7 dagar kvar, gott folk.. 7 dagar.

39 dagar kvar.

Det känns helt otroligt att ha en deadline,
att veta att snart flyttar man ifrån allt som är tryggt.
Nytt land, nya människor, nya upplevelser - otroligt positiva saker men det är även en stor utmaning jag har framför mig.
Har aldrig varit utan min familj längre än en vecka, har haft mina älskade vänner relativt nära, och snart är allt det borta..

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka, tror inte jag kommer förstå att allt är på allvar förrän jag klivit av flyget och ska möta familjen för första gången.
Försöker att enbart se allt det bra, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte varit orolig.
En del av mig vill suga sig fast i situationen här, för det är tryggt och bra,
den andra delen vill bara slänga sig ut.

Det jag är säker på är att allt det här bara kommer att göra mig gott,
även om jag kommer få kämpa en del vid några tillfällen.

39 dagar kvar, och jag försöker ta in allt det fina som finns omkring mig.
Sverige är underbart, och Avesta är inte så jäkligt som jag har känt ibland,
och som många känner.
Ta vara på det ni har!

Wow, trodde aldrig den här dagen skulle komma,
men jag tror det underlättar att ha en blogg när jag är i Tyskland -
jag vill gärna ha något som minne när allt är över, och ni får en inblick i hur jag har det!

Idag eller imorgon är det tänkt att Jenny (mamman i familjen som jag ska vara au pair åt) ska boka min flygbiljett.